Så nu befinner jag mig faktiskt här, i Leon, i Nicaragua, i Centralamerika – på riktigt. Det är ju ganska sjukt egentligen efter ca 6 månaders förberedelser och MFSansökningar. Jag måste erkänna (något snopigt) att jag är tiotusen modigare i mina tankar och ”världsvan” kan man ju stryka på mitt personliga CV. – Jag jobbar på’t i alla fall. Flygresan gick väl okej. På den längsta sträckan, över atlanten, hamnade jag i mittenraden, i mitten. Så i mitten i mitten. SÄMST. Och mannen bakom mitt säte hade väldigt långa ben vilket i sin tur ledde till att jag var tvungen att sitta rakryggad hela den flygresan. Det blev sömnlöst för min del. Fördrev tiden med att kolla på Tintin, The ironlady och Mission impossible 4. Hade fyrkantiga ögon till slut och dunkande huvudvärk för tanterna till flygvärdinnor var sjukt lata, trots att man kallade – vänligt – på dom.

Sista bytet var i Panama där jag klev ombod på ett litet skruttplan. Hamnade bredvid en nicaraguansk kille som bott i Tjeckien i 10 år. Så vi körde den gamla vanliga jargongen med vad vi sysslade med osv, osv, vilket fick mig att inse att jag suger på att förklara vad det faktiskt är jag ska göra. Man kan ju inte prata akademiskt i vardagen. Det är ju jättetöntigt. Plus att det är lite segregerande. Så jag kände att det gäller att vara försiktig, eller lite ödmjuk, när man förklarar det man ska göra. Sa jag att skruttplanet även hade lite ”tekniska problem” som piloten sa. När vi lyfte slocknade all belysning. Lagom skoj. Men vi kom fram i alla fall!

I Managua blev jag hämtad av en taxi som körde mig till hostelet. En resa på ca 10 mil där jag satt i framsätet på, även här, en skruttbil. Tack och lov var jag så trött så att jag inte reagerade på att han körde i 140 och fönstren inte gick att stänga. Om mitt hår var ett fågelbo? Ja. Dock så hade jag och chauffören ett sjukt intressant samtal om Nicaraguas politik, fattigdomen, den låga utbildningsnivån etc. Åh vad jag önskar att jag kunde spelat in! Han banade mer eller mindre väg till min uppsats. Mot slutet började det bli lite tungt, hade varit vaken i mer än 30 h och ögonlocken ville inte längre vara med. Slumrade till då och då vilket jag märkte när jag hojtade till ”SI!” då och då för att chauffören, som var så sjukt engagerad i den politiska diskussionen, skulle veta att jag fortfarande var med i samtalet.

När jag kom fram fick jag en lite ”mjeh” känsla. Det var – såklart – något ”sunkigare” än vad jag hade föreställt mig. Även om det är väldigt ”lyxigt” jämfört med andra hostel. Eller väldigt är väl en överdrift men ändå. Jag fick rummet längst bort i innergården där det var lite för mycket buskar för min smak (hej odjur), alltså dörren var intill buskarna! Jag skulle tippa på att okinkiga och normala personer som inte har spindelfobi (ja, jag har faktiskt den diagnosen!) menar att det snarare är väldigt vackert och exotiskt med allt grönt. ...inte jag. Åh, bit ihop ANNA!
Iallafall, sen kunde man inte sätta upp mitt impregnerade myggnät som jag hade tagit med. DET var ju mer eller mindre jordens undergång. Och inga myggnät på fönstret finns det heller.

Orkade inte ens gråta. Dock var jag sjukt rädd för att upptäcka nåt ovälkommet kryp men jag får väl lov att tacka min trötthet att jag inte kunde göra annat än att kapitulera för sömnen. Bad till gud att jag skulle kunna släppa rädslan av spindlar och att inga mygg skulle äta upp mig. Efter att ha badat i myggmedel gick jag och la mig. Sov sådär, vaknade en gång mitt i natten och jag minns att jag inte vågade tända sänglampan pga rädslan av att se något jag inte ville se.

Jag sa att världsvan skulle strykas från mitt CV va?

Imorse när jag vaknade så upptäckte jag att jag visst var en liten zombie när jag anlände till rummet. Vattenkranen rann. Eh, oops. Får kompensera lite med earth hour ikväll eller så. Sedan tog jag en välbehövlig dusch, självklart finns det bara kallvatten, med ena ögat öppet för att kolla om nån spindel skulle komma upp från avloppet. Dumma dig Becca som har gett mig hjärnspöken!

Ingen spindel.

Däremot så möts jag av en liten ödla så fort jag lämnar mitt rum samt den hårigaste spindeln ever. Hjärtattack. Grät INTE förens jag skypade och berättade för mamma.

Ja nu har vi strukit världsvan, cool och tuff från mitt CV. Jag är en stor bebis.

Jag gjorde som min psykolog sa och stannade upp, TITTADE på spindeln och gick.

Sen kom det en Holländare och bad killen i receptionen att döda den. – tack för det! Efter det blev min dag mycket bättre! Har hunnit bekanta mig med hängmattorna och de anställda och det ska nog gå bra det här. Sedan har jag även hunnit med ett par vändor till marknaden och lite annat. Har bunkrat upp med alla möjliga "anti insektssprayer" och liknande. Har även bokat in Volcano boarding på måndag. Det, mina vänner, ska bli grymt.

Förutom att jag förvandlas till en pöl i värmen så tror jag nog att jag ska kunna klara detta. Jag kanske inte är coolast i stan men jag är banne mig lite modig. Tycker jag. Peppar mig själv

Det är allt för nu!

Hasta luego entonces!