Så kära vänner, jag är vid liv! Ledsen för dåligt bloggande men ni vet hur det är... 
Så vad har hänt sen sist? Jo, jag har flyttat in i ett hus som jag delar med några amerikaner, en tysk och en nicaraguansk pappa som bor med sin son. Typ så. Funkar väldigt bra och läget kunde inte blivit så mycket bättre! NÖJD TJEJ. Jag har ett eget rum, eget badrum och balkong! Någon som vill komma och besöka mig? 
Annars jobbar jag vidare med uppsatsen, det går okej kan jag väl säga. Jag kan även passa på att meddela att regnsäsongen har börjat, och när det regnar då regnar det och när det åskar så åskar det verkligen. Därför så köpte jag ett paraply idag, så nu är jag redo!

Jag måste erkänna. Jag är lite deppig. Inte överdrivet men ändå något. Idag var bara en sån dag. Kanske nervositet att skypa med min handledare imorgon, kanske är det något annat. Det jag vet är att det inte hemlängtan. 

Jag bor på ett hostel, jag omges dagligen av människor som lever för dagen. Det gör jag med, visserligen. Men ändå, det är svårt att förklara. Men om jag måste peka finger åt någon så skulle det vara dom där backpackrarna, om jag nu måste anklaga någon. För det är fruktansvärt distraherande att försöka skriva om hur man kan reducera fattigdom (ett fruktansvärt komplext ämne) i Latinamerika när det sitter människor, rökandes, drickandes, planerandes för nästa "ska vi åka till stranden eller till costa rica, eller till honduras kanske, eller vi kanske stannar här i någon dag till?!" och man sitter där, och försöker göra något vettigt.

Fråga mig inte, jag vet faktiskt inte vad som pågick. Kvart över sex började det smälla massa fyrverkerier, kyrk- klockorna började ringa och sen kom en folkmassa bärandes på Jesus samtidigt som ett storband spelade "No hay Dios tan grande como tu" (Mor och far, ni vet vilken sång det är - men det lät inte vackert). Så här såg det ut: 

Och så var jag igång med min uppsats. Eller jag har inte börjat skriva än men det känns liksom på G. Har bytt lite spår och tänker fokusera på milleniemålen, om Nicaragua är på väg att nå dom (med fokus på mål 2) etc. Fast jag kan väl egentligen inte generalisera min uppsats för hela landet men åtminstone det distrikt jag tillhör nu. Så ja, en liten change of plan om min handledare bestämmer sig för att svara på mitt mail...

Satt hela förmiddagen och hittade massa intressant "tidigare forskning" om mitt ämne i Nicaragua men det störande är att jag inte kan skriva ut det för att man inte kan spara ner det som pdf. Jag kan bara läsa det i adobe digital-någonting och det sparas bara i 14 dagar. SEGT! Nåväl. Då har jag väl en deadline på 14 dagar då...

Untitled from Anna Fernmo on Vimeo.

Igårkväll blev jag fruktansvärt dålig. Ganska svårt läge när man bor på ett hostel, inte känner någon och man är för svag för att ens lämna sitt rum för att gå 10 m till det allmänna köket och koka upp vatten på en gasspis för att kunna tillaga lite varma koppen, i 35 graders värme - 40 i köket. Särskillt tungt var det när det idag var första dagen på "jobbet". Taxi till centralen, hoppig fjuttbuss till en ännu varmare by för att möta upp min handledare på plats. tack och lov hade de AC på kontoret. Stannade bara en h. Förklarade att jag mådde lite dåligt. De förstod. Måste bara påpeka, det är fruktansvärt svårt att prestera när det är SÅ VARMT och ja, man har varit lite sjukt. Jag tog bussen hem, sov i 4 h. Vaknade i förtvivlan och tittade på klockan, 13-nånting och jag kopplade yrvaket att det var svensk tid vilket innebär att klockan skulle va typ 9 här. Det i sin tur skulle innebära att jag hade försovit mig till en bussresa som skulle ha tagit mig norrut för en 2 dagars kurs. PANIK. Hoppar upp ur sängen, glömmer totalt bort att min kropp är tömd på näring och jag faller till marken. När jag väl ligger där inser jag ju förstås att klockan ÄR 13 nånting, samma dag, och jag har inte alls försovit mig. 

Andas anna andas.

Lite skype med mor som förstår det där med att stressa och prestera i en ugn. 

Tvingade iväg mig till en restaurant för att få i mig nåt, gick hem. Duschade. Tittade på Ally McBeal och duschade igen. Snart ska jag lägga mig. Ska ju faktiskt upp 4 imorn.

Kursen jag pratar om behandlar aga. Här slår man barnen för att de ska kunna lära sig. T.ex. Om du inte gör dina läxor kommer jag att slå dig. Absurt va? Men det är som min handledare sa, vad ska man göra då? När barnen inte lyssnar om man inte slår en? Det är lite naivt att bara säga "men genom att prata med dom så kanske dom förstår". Dom förstår inte, det är en helt annan mentalitet. Det fungerar inte så. APEADECO står för att man inte ska aga (såklart) så kursen går ut på att diskutera vad man ska göra annars, uppmärksamma alternativa metoder etc. En självklarhet för oss, men inte för dom.
Det kommer bli sjukt intressant.

Ja mina vänner, här är det varmt. För varmt. Ja, jag vet att jag inte borde klaga men jag klagar! DET ÄR FÖR VARMT. Så vad har hänt sen sist? Jag har duschat under ett strömavbrott, mycket intressant må jag säga. Jag har sett ännu en hårig stor spindel. Denna försvann innan den hann dödas så jag är lite "njeeeehhhh". Annars impuls-följde-jag-med mina norska vänninor till Granada i två dagar. Riktigt fint men lika varmt där. Jag tog en microbus hem på egen hand med x antal byten. Det är intressant det där med bussarna för man vet liksom inte om dom kommer gå. Antingen går dom eller inte, man står i kö och väntar. Ibland kan bussen komma efter 5 minuter och ibland kommer den efter 1 h. Och de som står först i kön får gå på först såklart. Jag stod sist vilket resulterade i brända axlar. Nu är jag tillbaka i Leon och jag träffade en svensk tjej på Bar Baro (stället som jag brukar äta på). Såg en tjej komma in med en fjällrävenryggsäck. "är du svensk?" frågade jag. "JA!" svarade hon. Så hon satte sig vid mitt bord och nu har jag skaffat mig en svensk kompis :). Världen är så liten.

Idag har jag som sagt varit på horseback riding. FANTASTISKT! Det var så vackert och det är ju så mys att rida.

Kära vänner, tack för all omtanke och peppande ord. Jag mår bra - det går bra nu kompis, det går bra. Det är märkligt hur en individ så snabbt kan klara av en sådan omställning att förflytta sig från en kultur till en annan. Nu vågar t.o.m. jag gå runt barfota! Nu känns det som att jag varit här i flera veckor och dagarna känns långa fast ändå inte. Det händer saker hela tiden att det psyket tror att det gått flera dagar istället för bara en. Så från att ha en någorlunda labil förmiddag så blev allt mycket bättre, dvs. efter spindeln dödades. Jag började prata med killen i receptionen och han visade mig på en karta hur man tog sig in till stan. Sagt och gjort, jag tog min stora ryggsäck och promenerade till supermercadon för att handla käk. DOG i värmen, en svart, tjock ryggsäck är icke att rekommendera! Väl på supermercadon fick jag återigen ”njeh-”känslan för det finns så mycket att välja på men ändå inget man har lust att äta. Slutade med att jag köpte nudlar och drickyoghurt med 10 kg socker i.

Sedan knallade jag hemåt, åt och knallade ut igen. Det blev ett par vändor fram och tillbaka och nu känner jag mig sjukt världsvan!

På hostelet har jag nu lite smått börjat lära känna några canadensare som i alla fall ska stanna en vecka samt två norska tjejer och via dom har jag börjat lära känna några australiensare. Tror jag dom var… Alla flänger ju hit och dit så i slutändan är det lite svårt att hålla koll på allt och alla!

På eftermiddagen chillade jag med en öl i favorithängmattan och jag och de norska bruttorna beslöt oss för att gå ut och käka. Sagt och gjort, vi satt på Bar Baro under earth hour och myste med öl och mat. Till efterrätt beställde vi varsin strawberry daquiry som var himmelskt god. Nam. Blev dock inga bra bilder för att allt var släckt. Det var lagom kul att sitta på en restaurant med avstängda fläktar. allt för moder natur, allt för henne.

Tillbaka på hostelet avslutade vi kvällen med lite vin med australiensarna innan det var dags att dra sig tillbaka. Det var en nöjd tjej som somnade och sov som en stock hela natten!

Idag har jag skypat lite med elsie innan jag begav mig mot stan för att ta ut lite pengar. Imorgon ska jag nämligen rida runt lagunerna, käka god mat och kika på vulkanerna. Feijnt dä! Skulle ju egentligen boarda ner en vulkan men det bytte jag ut och tar det senare i veckan. Måste passa på att njuta lite innan allvaret börjar.
Här kan ni läsa om volcano boarding och här kan ni läsa om horseback riding.

Annars hänger jag mest här, på favoritplatsen (hängmattan) och tittar upp på limeträdet. Hostelet spelar Jack Johnson och det blåser svalt. – Njuter för fullt! 
Harmoni, mina vänner, harmoni.

Snart ska australiensarna laga middag åt mig och norrmännen. Ser fram emot detta.

 

Om jag trivs nu? Svar ja.

 

 

 

 

 

Så nu befinner jag mig faktiskt här, i Leon, i Nicaragua, i Centralamerika – på riktigt. Det är ju ganska sjukt egentligen efter ca 6 månaders förberedelser och MFSansökningar. Jag måste erkänna (något snopigt) att jag är tiotusen modigare i mina tankar och ”världsvan” kan man ju stryka på mitt personliga CV. – Jag jobbar på’t i alla fall. Flygresan gick väl okej. På den längsta sträckan, över atlanten, hamnade jag i mittenraden, i mitten. Så i mitten i mitten. SÄMST. Och mannen bakom mitt säte hade väldigt långa ben vilket i sin tur ledde till att jag var tvungen att sitta rakryggad hela den flygresan. Det blev sömnlöst för min del. Fördrev tiden med att kolla på Tintin, The ironlady och Mission impossible 4. Hade fyrkantiga ögon till slut och dunkande huvudvärk för tanterna till flygvärdinnor var sjukt lata, trots att man kallade – vänligt – på dom.

Sista bytet var i Panama där jag klev ombod på ett litet skruttplan. Hamnade bredvid en nicaraguansk kille som bott i Tjeckien i 10 år. Så vi körde den gamla vanliga jargongen med vad vi sysslade med osv, osv, vilket fick mig att inse att jag suger på att förklara vad det faktiskt är jag ska göra. Man kan ju inte prata akademiskt i vardagen. Det är ju jättetöntigt. Plus att det är lite segregerande. Så jag kände att det gäller att vara försiktig, eller lite ödmjuk, när man förklarar det man ska göra. Sa jag att skruttplanet även hade lite ”tekniska problem” som piloten sa. När vi lyfte slocknade all belysning. Lagom skoj. Men vi kom fram i alla fall!

I Managua blev jag hämtad av en taxi som körde mig till hostelet. En resa på ca 10 mil där jag satt i framsätet på, även här, en skruttbil. Tack och lov var jag så trött så att jag inte reagerade på att han körde i 140 och fönstren inte gick att stänga. Om mitt hår var ett fågelbo? Ja. Dock så hade jag och chauffören ett sjukt intressant samtal om Nicaraguas politik, fattigdomen, den låga utbildningsnivån etc. Åh vad jag önskar att jag kunde spelat in! Han banade mer eller mindre väg till min uppsats. Mot slutet började det bli lite tungt, hade varit vaken i mer än 30 h och ögonlocken ville inte längre vara med. Slumrade till då och då vilket jag märkte när jag hojtade till ”SI!” då och då för att chauffören, som var så sjukt engagerad i den politiska diskussionen, skulle veta att jag fortfarande var med i samtalet.

När jag kom fram fick jag en lite ”mjeh” känsla. Det var – såklart – något ”sunkigare” än vad jag hade föreställt mig. Även om det är väldigt ”lyxigt” jämfört med andra hostel. Eller väldigt är väl en överdrift men ändå. Jag fick rummet längst bort i innergården där det var lite för mycket buskar för min smak (hej odjur), alltså dörren var intill buskarna! Jag skulle tippa på att okinkiga och normala personer som inte har spindelfobi (ja, jag har faktiskt den diagnosen!) menar att det snarare är väldigt vackert och exotiskt med allt grönt. ...inte jag. Åh, bit ihop ANNA!
Iallafall, sen kunde man inte sätta upp mitt impregnerade myggnät som jag hade tagit med. DET var ju mer eller mindre jordens undergång. Och inga myggnät på fönstret finns det heller.

Orkade inte ens gråta. Dock var jag sjukt rädd för att upptäcka nåt ovälkommet kryp men jag får väl lov att tacka min trötthet att jag inte kunde göra annat än att kapitulera för sömnen. Bad till gud att jag skulle kunna släppa rädslan av spindlar och att inga mygg skulle äta upp mig. Efter att ha badat i myggmedel gick jag och la mig. Sov sådär, vaknade en gång mitt i natten och jag minns att jag inte vågade tända sänglampan pga rädslan av att se något jag inte ville se.

Jag sa att världsvan skulle strykas från mitt CV va?

Imorse när jag vaknade så upptäckte jag att jag visst var en liten zombie när jag anlände till rummet. Vattenkranen rann. Eh, oops. Får kompensera lite med earth hour ikväll eller så. Sedan tog jag en välbehövlig dusch, självklart finns det bara kallvatten, med ena ögat öppet för att kolla om nån spindel skulle komma upp från avloppet. Dumma dig Becca som har gett mig hjärnspöken!

Ingen spindel.

Däremot så möts jag av en liten ödla så fort jag lämnar mitt rum samt den hårigaste spindeln ever. Hjärtattack. Grät INTE förens jag skypade och berättade för mamma.

Ja nu har vi strukit världsvan, cool och tuff från mitt CV. Jag är en stor bebis.

Jag gjorde som min psykolog sa och stannade upp, TITTADE på spindeln och gick.

Sen kom det en Holländare och bad killen i receptionen att döda den. – tack för det! Efter det blev min dag mycket bättre! Har hunnit bekanta mig med hängmattorna och de anställda och det ska nog gå bra det här. Sedan har jag även hunnit med ett par vändor till marknaden och lite annat. Har bunkrat upp med alla möjliga "anti insektssprayer" och liknande. Har även bokat in Volcano boarding på måndag. Det, mina vänner, ska bli grymt.

Förutom att jag förvandlas till en pöl i värmen så tror jag nog att jag ska kunna klara detta. Jag kanske inte är coolast i stan men jag är banne mig lite modig. Tycker jag. Peppar mig själv

 

Det är allt för nu!

Hasta luego entonces!