Jag har börjat fundera mycket på det där backpacker-livet. Innan jag kom hit så har ordet backpacker symboliserat äventyr och inte direkt något vidare lyx. Kanske för att man i Sverige kan köpa all inclusive-resor till medelhavet eller shoppingresor till New York istället för att kånka runt på en stor och tung ryggsäck, inte veta hur man kommer bo för natten samt att man måste gå runt i samma gamla kläder i x antal månader  – ingen vidare lyx där inte? Eller?

Jag träffade en svensk tjej på en lokal restaurant här i närheten, hon backpackade. Vi kom in på samtalsämnet och hon sa ”backpacking är precis som vilken turism som helst, man lämnar ryggsäcken på rummet och gör allt en turist skulle ha gjort”. Sant. För majoriteten av alla backpackrarna hänger ändå i klump, träffar likasinnade på hostelet, gör sällskap till turistattraktioner utan några större utbyten med kulturen. Vilka backpackare har egentligen utbytt andra meningar än "jag skulle vilja beställa en öl, hur tar man sig dit, vad kostar ... eller vart ligger X". Jag vet, jag hårddrar men ni fattar grejen. Backpacker är misärturism. Alla följer samma stig med sin Lonely Planet bok som bibel.

”Men vad ska man göra då? Det är ju bättre att göra alla dessa turistgrejer, dom tjänar ju på det” eller ”man kan inte gå runt och bry sig hela tiden, då går man sönder tillslut” var det någon som sa. Och jag vet, jag tänker ibland samma sak. VAD SKA MAN GÖRA DÅ?

Idag var en sån dag. Jag promenerade till det franska bageriet. Där satt ett gäng norrmän runt ett bord, runt ett annat bord satt några tyskar och så vidare. Beblanda er människor. För vad är meningen att åka jorden runt om man ändå bara ska omge sig med sina landsmän? Personligen tycker jag det är sorgligt. Kanske är det ett skyddsnät, att det blir lättare att blunda för verkligheten. På vägen hem träffade jag min lilla gumma, ni vet, hon som jag tog en bild på i rullstol i några inlägg längre ned. Hon fick mina sista mynt och jag frågade hur hennes dag hade varit. Sedan brast mitt hjärta lite till när en hund stod på gatan och nästan blev påkörd av en taxibil.

Frustrationen. Ni vet, frustration.

och jag forsätter tänka, vad ska man göra. För ibland är det så hopplöst, det känns hopplöst. Och ibland skulle jag vilja blunda för allt, för det är lättare. Det är det. Å andra sidan vill jag aldrig någonsin sluta bry mig, för hur mycket det än svider att se all skit, och inte bara all skit som händer utan kontrasterna, DET är skit. För människorna kämpar, på sitt vis, dom kämpar så sjukt mycket utifrån sina livsvillkor och jag skäms att omge mig kring människor som inte ens kollar på priserna på menyn "för att det ändå är så billigt". (skäms alltså för mig själv ibland).

Det är lätt att prata med mor och far, de har förstått. Nu börjar jag med förstå. Jag minns för några år sedan, då jag och pappa åkte och handlade. Vi hade köpt ost och jag ville ha mer pålägg, typ skinka eller nåt. Och han bara "nej nu räcker det. Vi har redan ett pålägg. Vi behöver inte mer!". Jag blev ju självklart skitsur och ville hellre handla med mamma för henne kunde man övertyga. Men pappa hade ju rätt så klart. Vi behövde ju faktiskt inte mer.

Min kompis påstår att man inte kan göra så mycket och man lätt lunkar tillbaka i samma gamla mönster. Hon har nog rätt. Men ändå, det är sorgligt. För om det verkligen verkligen är så, då kommer ju de rika fortsätta att vara rika och de fattiga att vara fattiga. Allt fortsätter som vanligt, och fine. Det går väl bra då, men det är lätt för oss att säga, som hör till den rika skaran. Men dom på andra sidan skalan då, de fattiga? Är inte det orättvist att det alltid måste vara så, för att vi på den rika sidan är för "bekväma" för att ändra oss?

Vad tycker ni? 

Men det svider att förändras.

Det jag har insett är att hur mycket jag än lider när jag ser all orättvisa, samhällets klyftor, behandlingen av alla djur, hemlösa hundar, kossor, behandling av hästar som tvingas köra runt turister i vidriga förhållanden, hur mycket jag än fylls av medlidande och hur mycket jag än fylls av irritation och ilska av att se alla kontraster av fattiga och rika, så blöder jag hellre ihjäl än att blockera bort allt för jag lider hellre än att inte känna någonting alls.

För vad ger det mig för rätt att komma här och ”tycka synd” om folk när de stolt försöker kämpa sig igenom vardagen. Vad ger det mig för rätt att komma hit och ”hjälpa dom till något bättre”. För vad är egentligen bättre? Är inte bara det en definitionsfråga? Precis som jag skrev ovan så tyckte jag för inte så längesen att backpackerlivet inte är något exklusivt, ingen vidare ”semester”. Idag ser jag på det annorlunda. Att planera dagen som den kommer, att kanske ta flyget till ett annat land ”beroende på om det är kul” är så otroligt exklusivt när jag möter människor som kämpar för att skramla ihop en bussresa till grannstaden. Själv åkte jag en bussresa från Managua till Leon idag, det kostade 13 spänn. 13 spänn! Ett kg köttfärs i Sverige kostar ca 60 spänn. I cordobas blir det 3750, min nicaraguanska kompis som jobbar här tjänar 125 cordobas, på EN DAG. Alltså kostar ett paket köttfärs (i svenska kr) mer än hennes månadslön. Här kostar ett kg köttfärs ungefär 26 spänn. Jaja. Jag orkar inte tjata mer. 

Jag tror ni fattar grejen.

"Be the change you want to see in the world" - Gandhi